Sjuk eller inte sjuk? Det är frågan...

Då var det dags igen - att bli sjuk. Jag har väldigt sällan varit sjuk under min uppväxt och feber har inte riktigt varit ett ord i min privata ordlista. Sen jag började jobba har jag varit lite sjuk titt som tätt. Barnbaciller är livsfarliga och det går inte en dag utan att någon nyser en i ansiktet eller torkar av snor i ens hår. Men så är det. Barn är fantastiska, med eller utan snoriga näsor. I förra veckan började jag känna mig låg, började snora och fick ont i halsen. I fredags gick jag hem efter halva dagen, då orkade jag inte mer. Igår var jag hemma, men idag tänkte jag pröva att jobba. Jag mådde relativt bra igår kväll, men i morse när jag satt i bilen började huvudet kännas tungt igen. Huvudvärken kom och den djupa hostan gjorde sig påmind. Skit. Att ringa sig sjuk en kvart innan man börjar känns ruttet. Jag försökte övertala mig själv att jag skulle må bättre. Jag hade ju till och med tänkt springa efter jobbet. När jag kom fram insåg jag den bistra sanningen - jag är fortfarande sjuk. Jag känner mig rutten över att vara så svag, rutten över att lämna kollegorna, rutten över att missa tid med våra fantastiska barn, rutten över att inte kunna motionera nu när sambon också äntligen kommit igång. Jag tycker att det är hemskt svårt att fokusera på hur jag mår och att ta hand om mig själv när jag sedan ett år tagit hand om massor av underbara barn varje dag. Jag vill umgås med mina barn. Som med mycket annat är det först när man inte har det nära som man inser hur mycket det betyder för en. Jag inser alltid hur mycket barnen betyder för mig när jag är hemma, sjuk och inte kan vara med dem. Saknar självklart även mina härliga och knäppa kollegor. Det känns märkligt att inte träffa dem varje dag. Men för att kunna ta hand om och umgås med mina fantastiska barn och kollegor måste jag först ta hand om mig själv. Jag gör inte mig själv en tjänst genom att gå till jobbet när jag inte mår bra. Jag gör inte heller barnen eller kollegorna någon tjänst genom att jobba när jag inte mår bra. Tvärtom gör jag alla en tjänst genom att vara hemma. Tyvärr tänker man inte alltid så när man står inför valet. Viljan och alla måsten och borden tar över och det är nästan så att man står med febertermometern i handen som visar 39 grader och intalar sig själv att det går över på 5 minuter.

För visst mår jag lite bra ändå? 

Eller? 

Inte? 

Fan!