Kärlek

Just i detta nu känner jag mig överväldigad av känslor. När jag får vara i fred med pianomusik i öronen börjar jag alltid att tänka. Det spänner i mitt bröst. Nästan så att jag tappar andan. Men inte på ett jobbigt sätt. På ett bra sätt. Jag är just i detta ögonblick fylld av så mycket kärlek. Känslorna finns ju alltid där, men ibland blir de extra starka. Som nu.

Just i detta ögonblick tänker jag på alla våra fina barn på jobbet. De är verkligen våra barn. Barnen kommer och går. Vi får ha dem hos oss i några år. Men inte vilka år som helst. När de slutar på förskolan och börjar i skolan glömmer de sakta men säkert bort dagarna på den leriga gården och de fröknar (pedagoger!) som säger att de inte får klättra på staketen eller hälla sand på varandra. De glömmer sakta men säkert bort fröknarna (pedagogerna!) som lekt banankull och kurragömma med dem i skogen och på gården. Fröknarna (pedagogerna!) som hejade på dem uppför stora stenar eller när dragkedjor skulle dras upp och som alltid knöt halsband och armband eller skrev ut teckningar från datorn. Även om de kommer att glömma oss och även om det alltid kommer nya barn att ha hand om, krama och bråka med så sätter ändå varje enskilt barn ett litet fotsteg i mitt hjärta. Det är därför jag snart spricker av kärlek. Varje barn som passerar mig, som finns där på jobbet och ler när de ser mig, finns där inne hos mig. Ibland går de mig på nerverna, ibland får de mig att koka, men oftast och som allra mest får de mig att må bra. De får mig att skratta. När det känns som tyngst är det lycka att få se ett litet barn springa mot en med ett stort leende och öppna armar. När våra blickar sedan möts utbrister barnet i ett skratt som mest kan likna en Bond-skurk. Vem kan låta bli att le?

Och så min sambo. Ord är överflödiga!