Träning var det ja!

Träning var det ja! När jag gick i högstadiet var jag överviktig. Jag kämpade med hull, finnar och tonårssvettningar och avskydde verkligen högstadietiden. Det var brutalt. Kanske redan i slutet av nian (VT-03), men framför allt under sommaren mellan högstadiet och gymnasiet (2003) så simmade jag som en tok och åt betydligt mindre snask och skit. Det resulterade i att jag gick ner någonstans runt 10 kilo. Från att vara överviktig gick jag till en vikt som ibland pendlade och befann sig under 50 kg. Jag kom i jeans jag aldrig trodde att jag skulle komma i, mina gamla kläder blev som stora säckar och jag kunde handla kläder i en butik och känna mig nöjd och bekväm. Under gymnasietiden började jag få upp ögonen för gym och styrketräning, men vågade mig aldrig på det på riktigt. Däremot blev jag en stammis på spinningpassen på friskis och svettis. Promenader och simning hängde också kvar. Det tog ytterligare ett par år innan jag fick upp ögonen för styrketräning på riktigt och jag faktiskt vågade mig in bland muskelknuttarna. Jag körde på och det slutade med att jag gick till en personlig tränare där jag lärde mig en hel del och gick ner många centimeter runt kroppen. Jag tränade sen med en annan personlig tränare som lärde mig att träna på ett sätt som verkligen passade mig. Jag använde då mycket fria vikter och mycket enbart med hjälp av min egen vikt. Jag var stark, vältränad och sund. Jag tränade styrka 3-4 gånger i veckan, sprang nästan varje dag och tog alltid morgonpromenader. När jag började arbeta på min nuvarande arbetsplats tappade jag ork, lust och motivation. Det var en helt ny värld som öppnade sig. Jag arbetade heltid för första gången. Jag lärde mig rutiner, lärde känna arbetskamrater och hade tuffa tider med barnen och deras alla olika behov. Från att träna nästan jämt blev det ingenting. Promenader och lite jogging hängde kvar och har under perioder tom varit regelbundet. Styrkan har jag tappat helt, med undantag för några månader sen då jag tog tag i det lite mer på hemmaplan. Jag kommer aldrig att träna lika mycket som innan, som när jag tränade som mest, men nu inbillar jag mig att jag fått med mig sambon på tåget. Jag har liite mer kunskap och teknik än han och jag skulle vilja påstå att jag har mer muskler och uthållighet på många ställen på kroppen. Där ligger han efter. Dock kommer ju han att utvecklas snabbare än jag när han väl kommer i gång. Jag har fått tillåtelse att skriva ett träningsprogram som vi ska köra tillsammans. Vi ska se till att få in minst tre pass i veckan (helst fyra). Jag känner mig grymt taggad att få dela med mig av de kunskaper om kroppen och träning som jag faktiskt har. Jag måste bara damma av minnet och alla gamla anteckningar från PT-tiden då allt inte ligger så färskt i minnet. Och min kropp kommer att tacka mig! Målet med detta är att stärka min kropp, framför allt axlar, knän och rygg som inte mår bra just nu. Jag är, för att vara brutalt ärlig, som en gammal kärring i kroppen. Halvkul! Målet är även att få upp flåset och att umgås tillsammans. Heja oss!

Här är jag hemma efter ett pass med min andra personliga tränare (för ett och ett halvt år sedan). Jag har spenderat en hel dag i solen följt av ett tufft styrke- och konditionspass med PT:n. Jag var med andra ord - helt jäkla slut. Den känslan saknar jag!